En vinter utan skor

En vinter utan skor
Det var en gång… Hösten 2000 hoppade vi båda två på nya äventyr i våra liv. Vi kände inte varandra, vi kom från olika länder men vi strävade åt samma håll: Västindien.

När vi efter 14 dagars segling över Atlanten, i var sin båt, kommer fram till St Lucia den 5 december, är det fest hela natten lång, och sedan den dagen har vi seglat tillsammans. De första åren i Sjöscouternas båtar, men sen i egna båtar.

På vår första båt “Sally” gifte vi oss.

I vår andra båt “Anna Lisa” tog vi med barnen till Medelhavet i ett år. Vi gick ner genom Europas kanaler och floder. Det passade alldeles utmärkt när lillebror var 10 mån och storasyster knappt 4 år. “Anna Lisa” var en långsmal gammal träbåt från 1950 och folk runt omkring oss frågade sig hur det skulle gå? Vissa tyckte till och med lite synd om oss.

Men allt går!
Vi har varit hemma sedan 2009, vi har köpt hus, arbetat, fått större barn som går i skolan, barn som har kompisar och aktiviteter som betyder mycket.

Vi vill iväg igen, men nu är det andra frågeställningar som vi skall ta ställning till. Vi har börjat pricka av punkterna på våra listor och i början av maj släpper vi förtöjningarna i Skanörs Hamn. Vi ska tillbaka till den plats där allt började i 2000. St. Lucia i Västindien

Det är inte klokt

De frågor som vi ställer oss nu är bla:
Var det dumt av Margareta att säga upp sin anställning som förskollärare genom 18 år? Margareta har även varit sjukskriven på 50 % för att ryggen har krånglat.
Är det egoistisk av Thomas att gå från sitt älskade jobb som IT-chef för att få leva sin dröm?
Kommer vi fortfarande ha råd med huset i Falsterbo, bil och motorcykel efter den planerade långseglingen? Vad om vi inte hittar jobb igen?
Hur ska det gå för Mathilda i skolan när vi kommer tillbaka? Eller för lillebror Troels?
Klarar vi vuxna av att vara rektor och lärare på båtskolan?
Har vi sparat ihop tillräckligt med pengar till seglatsen?