Mitt land är ditt land

Vi har knappt hunnit förtöja vid den höga kajen i fiskehamnen i Tangier, när vi ser en pojke simma i hamnen. Han har kläder på sig och är inte långt från Anna Lisa. Vakten som leende tog emot våra förtöjningar, ropar till honom på arabiska. Har han trillat i vattnet? Kan han inte komma upp igen?

“Vi har en badstege på båten,” säger jag till hamnvakten. “Han kan klättra upp på den”.

“Nej,” svarar han. “Pojken har rymmt hemmifrån och försöker ta sig till Europa. Han vill ut till ett av fraktskeppen.”

Kvällen efter sitter vi i kajutan när vi hör rop och motorljud från en utombordare. Så stöter en ribbåt in i sidan på oss. Vi springer upp i sittbrunnen och ser en ung man i tjugoårsåldern som simmar bara några meter ifrån oss. Han håller en plastpåse med sina kläder i. Bredvid oss är hamnvakterna i en ribbåt.

Hela hamnbassängen är täckt av diesel, och det river i näsan. Troels har fler gånger sagt att han har ont i halsen, och ångerna sticker också i halsen på mig. Den unge mannen i hamnen glittrar av olja, och när han dras upp i vakternas ribbåt glider han i oljan han är indränkt i. Det är tydligt att han slår sig. Strax efter ser vi polisens blåljus på kajen.

Den unge mannen är en av Nordafrikas många ungdomar som hoppas på ett annat liv i Europa. Han försökte att komma ut till piren och därifrån ombord på en av katamaranfärjorna som ständigt går till Spanien, Frankrike och Italien. Jag undrar hur många dagar i fängelse hans misslyckade försök kommer att kosta honom? När vakterna kör iväg med honom, mot blåljusen på den motsatte kajen, hänger han med huvudet och tittar ner på sina bara fötter.

Kaos och kryddor

Trots de två erfarenheterna från hamnen känner vi oss aldrig otrygga här. Tvärtom. Däremot väcker det många frågor och vi får mycket att prata om.

”Välkommen, är det ditt första besök här?” hälsar folk på oss. ”Mitt land är också ditt land”, säger flera. ”Titta du bara, och sen går du hem och funderar”, säger mattförsäljaren. Taxichauffören lämnar bilen med fönstren öppna och nyckeln i tändningslåset, köpmannen får min telefon att fungera med det marockanska SIM-kortet vi har köpt.

I Medinan med sina smala gator och små butiker ropar de handlande efter oss med bra erbjudanden. Om vi skakar på huvudet och avböjer, fortsätter de inte, men ler och vinkar. En liten pojke tigger. Jag ger honom inga pengar, men han får en apelsinjuice jag just har köpt. Han tömmer den i tre klunkar och erbjuder i gengäld mig några kokta bönor han har inslaget i papper.

Vi får inte gå många meter på gatan innan vi bombarderas med intryck, färger, ljud och människor. Men först och främst har vi märkt en gästfrihet och mänsklig värme. Vilken tur att vi ska vara här så länge.