Kuling och vindstilla på Atlanten

De andra seglare i hamnen i Rabat vinkar adjö till oss. Lotsbåten går framför oss ut ur floden. När vågorna blir för stora vänder den röda ribbåten tillbaka till hamnen, men vi fortsätter, ut på djupt vatten där sjön är snäll mot oss. Vi sätter segel och Anna Lisa börjar långsamt att sätta tänderna i de 475 sm vi ska segla.

Ljus i natten
”Thomas, vill du komma ut och hjälpa mig?” Klockan 22 drar Margareta mig ur mina drömmar och ut i mörkret i sittbrunnen. Mathilda och Margareta har vakten och jag förstår deras förvirring. På det svarta havet finns nästan lika många ljus som stjärnor på himlen ovanför oss. Det är som en julgran, för korrekta lanternor är inget fiskarna i Marocko vet något om. Vita, röda, gröna, blinkande, fasta och projektörer. En fiskebåt ligger ganska nära oss och de skriker på arabiska. Vi ändrar kurs 90 grader och det verkar lugna fiskaren.

Jag är irriterad på mig själv. Vi är 12 sjömil från kusten. Jag trodde att det var tillräckligt för att undvika fiskebåtarna och deras nät. Resten av natten är det som en slalom mellan blinkande röda, vita och gröna ljus. När vi passerar Mohamedia tillkommer även två tankfartyg och en bogserbåt och förvirringenär total.

Jag hör hur bogserbåten flera gånger med desperation i rösten anropar fiskarna. ”Du är mycket nära mig. Jag drar en flytdocka med en 600 meter lång kabel i vattnet. Jag har svårt att manövrera.”

Jag ser bogserbåten på AIS och håller ett par sjömils avstånd. Hoppas att fiskarna också gör det.

Kuling
Vi visste att det skulle komma, så vi var beredda. I ett dygn surfar vi på stora vågor med endast ett litet försegel. Jag hade trott att jag skulle vara lite rädd för de stora vågorna och 15-16 m/s vind, men Anna Lisa är en säker båt. Det känns aldrig obehagligt.

Troels tittar på GPSen: ”38 timmar till vi är framme? Det är inte så mycket. Jag går ner och sover, så är det endast 28 timmar kvar när jag vaknar. ”

Sådan var stämningen ombord. Även om vinden hela tiden försökta att slita min keps ifrån mig, så var det bara ett lugnt porlande av vatten när vi låg i kojen.

Vindstilla
Vinden dör och lämnar en irriterande dyning efter sig. Vi måste gå för motor. Det gör ingenting, för då kan vi verkligen se delfinerna som bjuder upp Anna Lisa till dans. Hela dagen, endast avbruten av små pauser, har vi delfiner som simmar runt fören.

La Graciosa
Vi läser böcker, lyssnar på podcasts, pratar, sjungar, spelar, tittar på film och äter och sover. Tiden försvinner och vi är framme. De första dagarna var tuffa och kännetecknades av trötthet, men sedan vande kroppen sig till den skakiga tillvaron och att bara sova ett par timmar åt gången. Det blev trevligt och jag kunde lätt fortsätta några flera dagar.

Ankarkättingen skramlar ur klyssen. Vi backar med motorn så att ankaret grävs ner i sandbotten. Sedan tystnad. Vi är framme.

För de flesta är Kanarieöarna bara några timmar i flygplan. När man har seglat hit inser man att det inte bara är runt hörnan.

En stolt känsla bubblor i Margareta och mig. Barnen ser också ganska nöjda ut. En viktig milstolpe på vår resa har uppnåtts. Efter 2940 sjömil har vi kommit till Kanarieöarna.