Margareta lämnade mig

Förra helgen firade Margareta och jag, att det var 20 år sedan vi träffades på St. Lucia i Karibien. Vi hade seglat dit i vars en båt, och även om vi träffades under palmerna redan första kvällen vi var där, så var det ändå inte så lätt att bli ett par.

Margareta var tvungen att fortsätta med sin båt, och när jag insåg vad som höll på hända, började jag att jaga henne. Margareta var i båt, jag i bil, och det slutade med en biljakt in genom St. Lucias regnskog.

Jo, det var faktiskt så.

Har vi berättat den historien för dig?

På morgonen satt jag och svettades i en buss. En gammal, bucklig Toyota HiAce med så slitna däck, att de skulle varit bytta för flera år sedan. Det fanns ingen luftkonditionering som kunde hålla den värsta tropiska värmen ute. Fönstren var öppna och reggaen som pumpade ut ur högtalarna blandade sig med doften av blommor och vinden som försökte kyla ner våra ansikten. Men den söta lukten kunde inte lugna mina nerver. Luften från fönstren kunde inte ta bort värmen. När chauffören tryckte på den mjuka bromsen för att styra bilen genom ytterligare en hårnålskurva märkte jag hur svetten samlade sig under armarna och rann ner mot magen med ett klistrat spår efter sig.

När vi kom bort från bergen på den sydliga delen av Saint Lucia, planade landskapet ut. Bananplantagens gröna blad sträckte sig manshögt upp mot den blåa himlen. Det var inte mycket trafik på de dammiga vägarna, men när en safarijeep kom emot oss, knep jag ihop ögonen i misstro. På flaket satt en grupp människor. Margareta var en av dem.

Synen gav mig till en början en bubblande känsla i hela kroppen. Sedan sprängdes alla bubblorna. Vad gjorde Margareta på flaket på en jeep körande i motsatt riktningen mot vad jag gjorde? Det tog bara två sekunder innan jeepen hade passerat, men jag hann tänka lika många tankar, som de tusentals sjömil vi redan hade seglat. Hur kunde jag åka norrut, när Margareta samtidigt åkte söderut? Varför var hon inte på båten? Vart var hon på väg? Vilka var alla de andra hon var tillsammans med? Det här förstörde alla mina planer på kidnappning. Nu skulle jag ändå inte ha någon att hålla i handen i månskenet. Mitt hjärta hoppade över ett slag. Så började det hamra iväg, efter jeepen, in genom bananplantagen. Det övertog kontrollen av min hjärna och skickade signaler ut till min mun om att agera.

“Stoppa bussen!” skrek jag, utan att tänka över konsekvenserna. De andra i bussen, alla från lokalbefolkningen, med sina vanliga vardagliga orsaker att åka buss, stirrade på mig. Min granne skakade på huvudet, och chaufförens panna lade sig i djupa veck. “Dumma turist, vad ska han härute i bananplantagen och göra?” sa hans ansiktsuttryck.

Jag tittade ut genom bakrutan på minibussen och såg hur jeepen fortsatte in genom allt det gröna. Jag tvekade. Kanske var det min enda chans för att få tag på Margareta. Jag var bara tvungen att komma ut. Jag skulle efter jeepen innan den försvann. Aldrig hade något i hela mitt liv varit så viktigt, som att hinna efter den. Varje muskel i min kropp var spänd. Jag var redo att hoppa ut genom sidofönstret i farten om det skulle vara så.

“Stoppa bussen”, skrek jag igen med en darrande röst som var ett par toner högre än mitt normala röstläge. Chauffören, som nu förstod att jag verkligen menade det, ställde sig på bromsen. De som satt i framsätet fick sina näsor pressade in i vindrutan.

Någon öppnade skjutdörren i sidan. Andra flyttade på sig. En man gav mig en hjälpande hand. En kvinna räckte ut min ryggsäck till mig på vägen. Sedan försvann den grå Toyota HiAce i ett moln av reggaemusik. Lika snabbt, som jag också försvann ut ur mina medpassagerares tankar, var den sista förbindelsen till civilisationen borta.

När jag först kom ner på vägen tvekade jag inte. Jag slängde upp ryggsäcken på axeln och sprang åt motsatta hållet mot var jag hade varit på väg. Efter jeepen som det nu inte fanns ett spår av, än ett moln av damm i fjärran.

“Jäklar”, tänkte jag. “Hon borde inte vara här. Vart är hon på väg?” Jag saktade ner på farten. Insåg att jag aldrig skulle hinna i kapp jeepen till fots. Jag började tvivla på projektet. Det här var ändå kanske inte det smartaste jag hade gjort i mitt liv. Jag såg mig omkring. Det fanns inget annat än bananplantor så långt ögat kunde se. Och vägen jag gick på: en av öns huvudvägar, men just nu utan trafik. Typiskt att det inte kom några bilar, när jag hade behov av det.

Jag hade inte gått långt innan det kom en bil bakom mig. En brun personbil med tonade rutor. Jag jublade tyst medan jag ställde mig ute på vägen och vinkade. Den skulle få köra över mig för att komma förbi.

“Min flickvän …”, började jag, när sidorutan öppnades och avslöjade en man med nystruken vit skjorta. En pust av luftkonditionerad luft träffade mitt ansikte tillsammans med ett par strofer av reggae. Här i en mer lagom volym än i bussen. “Min flickvän …” Jag tvekade. Var hon det? “… Hon åkte det hållet, och jag ska efter henne.”

“Jag är ledsen”, svarade mannen och sänkte huvudet lite. “Det här är en regeringsbil, och jag kan dessvärre inte ta med någon.”

Jag kände mig vek i kroppen, när jag gick in till sidan så att han kunde passera. Den bruna bilen försvann in bland bananpalmerna, där Margareta också hade försvunnit. Hur stor var chansen att jag någonsin skulle hitta henne?

Som småspik brände solen i min hårbotten. Ute vid kusten såg vinden alltid till att temperaturen var behaglig. Här var det lä. Värmen fick asfalten att darra. Jag tänkte för ett kort ögonblick, på om det flög ett par avvaktande gamar över mig. Jag lät solen få bränna bort den tanken. Jag skulle bara vidare. Vidare.

När nästa bil kom ställde jag mig mitt ute på vägen. Den här gången skulle den inte få komma förbi utan att ta med mig.

“Yeah, maaan”, hälsade chauffören. Med ett långt och utdraget “maaan”.

“Min flickvän …”, sa jag på engelska, och bet mig i läppen över att igen använda ordet, utan att veta om jag egentligen hade lov att använda mig av det. “Jag ska efter henne.” Jag pekade framåt.

“Okej, maaan. Det här är faktiskt en taxi, men jag är bokad. På väg till flygplatsen, maaan.” Han beklagade, och det såg verkligen ut som att han menade det.

Resten av historien om hur jag jagade Margareta in genom St. Lucias regnskog är bara en av många som vi berättar om i boken Ett år utan skor – boken om vår senaste segling till Västindien. En segling som du kanske även såg på SVT:s Familjer på äventyr under våren 2017?

 

I boken berättar vi också om när vi möttes av en storm på Medelhavet, var utan självstyrning mitt ute på Atlanten, spelade in TV i Marocko och seglade över Atlanten två gånger med vår 30-fots segelbåt – tillsammans med våra barn.

”Ett år utan skor” sträckläste jag, skrev Rolf Wallander till mig för bara några dagar sedan. “Denna bok rekommenderar jag starkt”, skrev Emil Estebanez‎ i Långseglar-drömmer du på Facebook.

Tidningen På Kryss skrev “En fantastiskt fin bok” och Search Magazine skrev “Högsta betyg!”

 

Därför vågar jag faktiskt att garantera: DU kommer också att tycka om den!

 

För att vi firar att det är 20 år sedan Margareta och jag seglade över Atlanten första gången och där träffade varandra, kan du med rabattkoden LOVE på Ocean Dream nu köpa Ett år utan skor för endast 97:- kr.

 

Köp den till dig själv, eller köp den till någon i julklapp. 

 

Som Martin skrev till mig efter att ha läst den: “Jag garvade högt om din story om hur du raggade upp Margareta med bananklasen på St Lucia”.

 

Använd rabattkoden LOVE i kassan på Ocean Dream innan söndag 13/12 2020, så får du också hänga med ombord på Anna Lisa på 12 000 roliga, spännande och ibland lite farliga sjömil för endast 97:-