Cabrera
Det är svårt att skilja stjärnorna från ankarljusen i masttoppen på de andra sex båtarna som ligger i viken. Klockan är 04.50 och det är fortfarande två timmar tills solen går upp. Det känns nästan kriminellt att sätta på pannlampan för att kunna se ankarspelet och kättingen som går åtta meter ner till botten.
Denna gången har vi inte lyckats få tillstånd till att sova över på ögruppen Cabrera, som ligger söder om Mallorca. Det är ett naturreservat och det är starkt begränsat vad man får göra där, vart man får gå i land, promenera och fram för allt antalet båtar på samma tid. Men den cruising permit vi har fått, tillåter oss åtminstone att vara där från en timme efter soluppgång tills en timme innan solnedgång. För sju år sedan fick vi tillstånd till fyra dagar, och det var en av resans höjdpunkter.
Det är helt vindstilla och det ger oss en lugn gång för motor ut i havet och mörkret. Cabreras bergstoppar smälter ihop framför oss när solen äntligen kliver upp, och det får de 14 öarna till att se ut som en enda.
“Det var en stor fisk,” säger Poul plötsligt. Vi springer alla bort till sidan där Poul sitter, och en delfin i samma storlek som vår jolle hälsar på oss med sin ryggfena. Sen simmar den under Anna Lisa för att kolla på kölen. Det är en bra början på en tur till öarna som är kända för sitt klara vatten och fina djurliv. Solen klättrar helt upp över horisonten, och tittar på månen som fortfarande inte har slutat sitt nattpass. Det röda morgonljus gör, att det nu inte bara är i minnet vi ser Cabrera som rosenrött.
Delfinen kommer upp till ytan igen. Den håller lite koll på oss, och försvinner sen i några minuter. Så håller den på i en halv timme. Den försvinner och vi står nästan utan att andas, tills den igen bestämmer sig för att vi får se den.
När vi har fångat en boj nedanför en av Cabreras bergstoppar, stänger Margareta motorn, och det blir alldeles tyst. Trots att det ligger en del båtar som har fått tillstånd till att sova över, så hörs de inte. Det är inga utombordare på gummibåtar till eller från land. Det är ingen som badar och skriker av skratt. Inga vågskvalp. Ingen musik från strandcaféer. Bara tystnad. Vi står alla och njuter. Det är som lugnet omkring oss också tränger in i själen. Ingen ombord säger något. Ingen vill förstöra tystnaden.
Redan vid första årtaget i jollen in mot den lilla hamnen, som omges av en handfull låga vita hus, känner jag hur lyckan sköljer genom kroppen och helt ut i stortån. Tänk att en plats kan få kroppen till att reagera så. Jag glömmer vår önskan om att stanna i flera dagar och gläds i stället över att vi har hela dagen här. Det är inte bara naturen under och över vattnet, det är också hela stämningen. En av de finaste platserna vi har varit på.
Carina
2016-07-30 @ 14:41
❤️
Catharina Jameson
2016-07-30 @ 15:18
Det later som en drom!