Vi minglar på Malmö Live. Vi är inbjudna till Öresunds Business Meeting.
Efter bara några minuter introduceras en fotograf till oss.
”Jag köpte nästan er autopilot” säger fotografen.
”Gjorde du, men vad heter du” både jag och Thomas tittar fundersamt på honom.
”Jag heter Peter Brinch” säger Peter och ler.
Peter och hans familj är i början av sitt seglaräventyr. I Holland korsades våra vägar men vi missade varandra med 60 sjömil.
Men vår mailkontakt började inte med autopiloten, den började redan i april 2016 då jag fick ett mail från en familj i Kivik, familjen Brinch. De hade en dröm om att ge sig ut på äventyr. En dröm som då var att gå på kanaler i Europa. Jag svarade på några av deras frågor och skickade länkar till Thomas böcker.
I augusti 2016 kom ytterligare mail
” Tak for at i tog jer tid til at svare på min mail og mine spørgsmål. Som i kan se på vedhæftede billede, har vi taget vores beslutning. Vi holder kæft og rejser haha…”
“God morgon.” Jag vinkar till jollen som närmar sig Anna Lisa på ankarplatsen. “Vill ni ha baguette, vi ska in och handla”
“Ja, tack” “Vi är strax tillbaka” Jag sitter kvar i sittbrunnen och ser hur ankarplatsen vaknar till liv. En båt ska segla iväg och ankaret dras upp. På en annan producerar de ström, vi hör generatorn köra hela tiden. Vad använder de all ström till?
“Här är baguetten” “Ohhh, tack, du ska få 1 eur” “Vi hörs senare, vi har kanal 77 på”
Vi sitter ute och äter. Vi ser vad andra har för sig. När vi är redo sätter vi på kanal 77, på vhf-radion, där hålls alla konversationer mellan båtarna.
Nu bor vi i vårt hus. Vi njuter av alla bekvämligheter. Här finns frys, tvättmaskin och dusch. “Det är rätt ensamt att vara på sitt rum” sa Mathilda förra veckan. “Det är skönt också men när man stänger dörren är man bara helt själv och det är tråkigt.”
Jag reflekterade också över fenomenet idag. Det är ensamt att bo i huset. Det är inte så att jag saknar besök, eller att folk ringer. Jag saknar bara de där korta samtalen vid relingen och de spontana mötena. Eller alla intryck vi fick när vi höjde våra blickar.
Kom i tankar om ett samtal som jag hade med Mathilda på en av våra vakter tillsammans.
Här bjuder jag på den 🙂
Jag sitter och pratar med Mathilda en dag om hur häftigt det är att hon och Troels har seglat över Atlanten. “Tänk när du och Troels fyller 10 respektive 13 år har ni seglat över Atlanten 2 gånger, det är rätt coolt” “Ja, men mamma du har ju seglat över 3 gånger” “Jo, det stämmer men jag fyller dock 45 i september”
Det blir tyst en stund så säger Mathilda igen: “Tänk så många gånger jag kan ha hunnit segla över Atlanten när jag blir så gammal”
Jag ler och myser, Mathilda är så trygg och stark i sin roll här ute på havet. Tänk om Mathilda vill fortsätta korsa världshaven 🙂
Margareta och Mathilda funderar och spekulerar på Atlanten
Det viner i masterna, jag kunde skymta lite solljus när jag första gången öppnade ögonen och tittade ut. Nu när det har gått två timmar till är det grått ute, vinden viner fortfarande i masterna. I vanliga fall skulle vi bara legat kvar i sängen, läst någon bok eller sett en film, men idag ska vi segla hem till Skanör.
Det är inga problem att väcka barnen. Jag viskar i Torels öra att han ska få träffa Johan idag, Troels sätter sig upp och är redo att klä på sig, äta och komma iväg.
10.30 lämnar vi Rödvig. Vi har fullt seglarställ på oss och Anna Lisa kommer segla med lite segel. Vi borde väntat längre med att gå, men vi är så taggade på att komma iväg, så vi lämnar hamnen.
Lämnat Rødvig
Högtalarna kommer upp i sittbrunnen och hög musik och sång av oss överröstar vind och vågor. Stämningen är på topp!
Vid Falsterborev möter två svenska båtar upp oss, de har seglat från Tyskland kl 03.00 på natten, för att möta oss. Jag är helt rörd, tänk att offra en skön natts sömn och sen få segla i detta höstvädret, imponerande.
Falsterborev, bild från Jacob LejdströmFalsterborev, bild Jacob Lejdström
Vi har som vi redan visste seglat allt för fort och nu blir vi tvungna till att reva ner helt, de svenska båtarna är kloka nog att fortsätta mot Skanör i hög hastighet.
Vi ligger helt själva på den svenska sidan av Öresund och ska nu fördriva 2 timmar innan vi ska vara i Skanör kl 15.00.
Vi ser näset, vi ser vattentornet, vi ser stranden, men vi kan inte fortsätta. Sen försvinner Näset i en dimma av regn och stämningen ombord har totalt havererat. Barnen har gått ner och tjurar, vi ligger och guppar, helt utan segel och bara väntar.
14.10 nu jäklar sätter vi fart på Anna Lisa. Jag säger till Thomas att nu har vi 50 minuter på oss att jobba upp stämningen igen!
Hela morgonen har jag stört mig på vädret, det var ju inte så här det skulle vara. Vi skulle glida in i lagom vind och mycket sol, det är ju trots allt sommar. Desto närmre Skanör vi kommer ju mindre betydelse får vädret. Själva seglingen är fin fin och vi pratar med Henric Littren på vhf.en han berättar om den nya farleden in mot hamnen som vi ska följa. Det känns spännande och vi vet att familjen står på kajen och väntar.
Så många som mötte oss, TACK! Bild Pelle Ericstam
Mistlurar tutar och hos oss är det Troels som ansvarar för att blåsa i vår. Det är inte bara familjen som står på kajen, kan det verkligen stämma att det är så mycket folk som väntar på oss?
15.01 glider vi in genom hamninloppet, att det regnar och blåser spelar ingen roll, vilken stämning, vilken värme. Mathilda och Troels ser sina vänner, vi vinkar och när vi passerar mitt-bryggan står där ännu fler och väntar på oss. På Anna Lisas plats finns ett ”målsnöre” och ballonger och längs kajen står det ännu fler och vinkar till oss.
Mathilda och Troels förtöjer, som vanligt
Barnen har som vanligt hand om förfötöjningarna, Thomas arbetar med aktern och jag är helt fokuserad på att inget får gå fel. Innan vi är helt fast är barnen i land och kramas. När Troels vänder sig in mot kajen står han bara och gapar, vi är alla helt överväldigade av det fina mottagande som vi får. Och vädret, det är vi helt oberörda av 🙂
Vilken känsla, eller rättare sagt, så många känslor. Vi är i Skanörshamn och vi befinner oss i en festbubbla. Jag ska erkänna att vi vuxna inte hunnit med att sätta ord på de senaste veckornas upplevelse. Däremot så har Mathilda varit steget före och förberett sina youtube-klipp i god tid.
Idag kan ni få följa med henne på Kielkanalen och se hur Mathilda och resten av oss fördriver 10 timmar på en spikrak kanal.
När kanalen var slut och vi tänkte gå i hamn för natten såg barnen frågande på oss, ”Vi vill fortsätta till Farmor och Farfar, det är bara 5-6 timmar till!”
Danmark, here we come 😉
Åska, regn och kuling…inte så lockande att gå tillbaka ut i Nordsjön igen. Som tur är så erbjuder Holland fin segling på kanaler och eftersom vi har slussmästaren själv med oss så är valet givet.
Slusshandboken, skriven av Thomas VeberEn uppskattad omväxling för alla ombord
Broavgifterna betalas i en nedsänkt träskoFörtöjda för nattenMiddag i det grönaI Harlinge mötte vi Hoppet av BrantevikSlussmästarna
”Vet ni vad, imorgon ska vi prova att dags-segla, det var så längesedan vi gjorde det, det blir bara ett par timmar så är vi framme igen”, säger jag till barnen under eftermiddagen.
Inte sedan vi seglade från Antigua har vi bara seglat i några timmar. Istället har vi gett oss av och seglat minst i en vecka. 1000-2400 sjömil åt gången har vi seglat och jag ser fram emot att äntligen bara få ”semestersegla” i några timmar.
Reaktionen som jag får från barnen är jag inte alls förberedd på. ”Va, det är ju helt meningslöst!!! Menar du att vi först ska bli sjösjuka, komma fram till en hamn utan att vi kommit nämnvärt närmare Sverige?! Vad är meningen med det”
Barnen är mycket eniga och de sparar inte på sin vresighet.
Nu börjar ett mödosamt förklarande om att man behöver inte bli sjösjuk för vi ska inte ut i några vågor och det kommer finnas massor att titta på eftersom vi ska gå inomskärs. Barnen är sura.
Jag kryddar till situationen med att säga att de under hela seglingen, på ca 3 timmar, ska vara delaktiga med oss där ute. Det föll inte heller i god jord, ”får vi inte gå ner, får vi inte se film.”
Men skam den som ger sig, tillslut kom det ett erkännande ”det är en rätt najs segling” och innan vi visste ordet av var vi framme igen.
16 dagars väntan i la Coruna är slut. Motorn är lagad och väderprognosen är till vår fördel, nu ska Biscaya korsas och helst ska vi komma en bit upp i den Engelskakanalen, ca 700 sjömil räknar vi med att segla. Vi kör för motor i några timmar innan vi får en fin halvvind, under kvällen kommer delfinerna och leker runt Anna Lisa och alla ombord är på gott humör. Det är otroligt hur snabbt vi faller in i rutinerna som vi har när vi seglar långt.
På väg ut från la CorunaEn av Troels favorit sysselsättningar
Troels kommer flygande upp när han vaknar förmiddagen efter, Anna Lisa har vågorna in från sidan och vi gungar fram och tillbaka.
”Jag vill hem”, Troels mår så dåligt och tårarna kommer krypande. Jag sitter bredvid honom och håller om honom och mina tårar kommer också fram. Jag hatar sjösjukan som drabbar barnen i början av alla seglingar.
”Jag förstår dig Troels, vi är på väg hem”. Vi sitter så i en kvart innan Troels kräks, mitt i allt elände så reflekterar Troels över hur stark magsyra är, det har han läst om i sin faktabok.
Vi sätter på en ljudbok och efter ytterligare en kvart säger Troels ”Jag är hungrig”. Sjösjukan släpper greppet om honom och han går ner och lägger sig på soffan i värmen och lyssnar vidare på historien.
Redan efter tre dygn ser vi land igen, kanalöarna i Engelskakanalen. Thomas börjar genast fantisera över hur mycket vi skulle kunna uppleva där och jag får påbörja en hård förhandling om varför vi ska segla vidare. Denna gången ger jag mig inte, vi ska segla vidare och öarna finns kvar till en annan gång. Efter en titt på vädret kan jag konstatera att det vore dumt av oss att stanna i Dover som vi egentligen hade tänkt oss, nu ska jag bara få Thomas till att inse det med. Lite motsträvig är han men vi kommer överens om att det är bäst att fortsätta mot Holland.
Att segla i Engelskakanalen är inte så svårt, lite som att segla i Öresund. Vi håller oss utanför farleden, roligast är det såklart att ha strömmen med oss för då åker vi fram i 7-8 knop, maxar på 10,8 konp.
Sju soluppgångar och sju solnedgångar hinner vi med
Vi har fin fin segling, mest medvind, men Nordsjön är så trafikerad, inte av segelbåtar men av fraktfartyg. Den ena separationsleden efter den andra ska korsas och det är sak på dagen, på natten ser det ut som vi seglar mitt inne i en storstad. Det är ljus överallt och de rör sig i hög hastighet.
Det är rätt stor skillnad på hur jag och Thomas upplever det här, jag ogillar det skarpt och är lättad när jag kan väcka Thomas och det är hans tur att gå på nattpasset. Thomas älskar det, spänningen, att det är mycket att hålla koll på.
Mamma VeberPappa Veber
Oavsett så mår alla bra och efter en vecka på havet med 910 seglade sjömil är vi framme i Holland.
Vlieland, Holland
Tre saker vi noterat under seglingen hit,
*Vi har seglat på blått hav i ett år – nu är havet grönt
*Att komma till Tobago luktade som en blomsteraffär – Engelskakanalen luktade gammal tång
*Vi har seglat i ett hav fullt av djurliv – efter Biscaya ser vi inga djur alls. (Fast vi ser söta sälar utanför Vlieland)
Vi kommer släntrande ner för bryggan, värmen har slagit till med full kraft och idag har vi haft över 30 grader. I båten är det behagliga 32.
I morse var det inte många fler än vi som låg kvar men nu har det ankommit nya båtar och Thomas säger till mig, ”ser du vad det är för båt som ligger där?” Jag vänder mig om och där ligger en Albin Viggen.
Viggen bredvid Anna Lisa
Jag har sedan jag var 8 år seglat Albin Viggen med Sjöscouterna i Skanör Falsterbo och jag bara älskade det. Jag älskade att lära mig få full kontroll över båten, vi seglade in och ut ur hamnar och båten höll för allt, för det mesta. Det var mycket motsträvigt som jag övergav seglingen i Viggen för att ta steget upp till de större båtarna där det också skulle köras motor, jag hatade det och var mycket nöjd med att hålla mig till vice skepparrollen. Men ledarna visste när det var dags att pusha lite extra och till slut fick jag samlat ihop alla de certifikat man kunde få och det är jag evigt tacksam för idag.
Men jag har Albin Viggen och alla de som jag seglat med att tacka för mitt seglingsintresse. Och inte minst är det ju så att våra närmsta kompisar, ja de kommer ju från seglartiden med Sjöscouterna.
Margareta i sin favorit båt 🙂
I den här Viggen som nu ligger bredvid Anna Lisa är det en medelåldersman som ska segla till Kanarieöarna, han är minst lika lång som Thomas och jag kan bara föreställa mig hur trångt han har det. Som det bör sig så hänger det kläder på tork lite varstans.
Men för att kontrasten ska bli extra stor så ligger det en gigantisk katamaran vid andra bryggan och det som vi spekulerar över när vi ser den är inte hur trångt de har det utan hur de över överhuvudtaget kommer ombord 🙂
Vi kan inte spåra vårt paket med reservdelar. Den möjligheten slutade när paktet lämnade Sverige, under fredagen. Men Posten Nord har väl ett gott rykte 😉 I övrigt var det den dagen vi hoppades på att paketet skulle vara hos oss. Vi tog ett beslut utifrån vissa förutsättningar, nu är de förutsättningarna ändrade. Jag har en gnagande känsla av att vi kommer få vänta i flera veckor på det där paketet och att det som skulle bli en smart och billigare lösning istället kommer kosta oss mer, än tänkt, i form av bla hamnavgift.
Jag är inne på att vi ska beställa en helt ny pump och se till att komma vidare. Men ska vi verkligen lägga så mycket pengar på en motor som är 30 år gammal? Här vill de ha 9000 kr för pumpen. Vi ska bestämma oss till imorgon för då är butikerna öppna igen. Frustrationen är på topp.
Någon Volvo Penta förhandlare som vill sponsra oss 🙂
Farmor och Mathilda på utflykt
Men när vi nu visste att vi var fast här så kunde vi inte tacka nej till besök från den dansk/spanska familjen. De kom i torsdags och det har varit härligt att se de glada barnen återförenas med både farmor och farfar och med sina kusiner. Barnen var rätt snabba på att flytta in på hotellet och tillsammans kunde vi njuta av goda middagar och utflykter.
Stolta kusiner fick prova polismotorcykeln
Nu har de åkt igen och de har de flesta båtarna i hamnen också för igår kom den första dagen med bra seglingsväder. Såklart har det också kommit nya båtar och en av dem är svensk. Vi mötte Sören och Eivor i Gibraltar förra året när filmteamet var hos oss. Sören och Eivor frågade nyfiket vad det var som hände men det fick vi ju inte säga. De hade en liten teori om att det var ”På Kryss” som var och hälsade på. (Det hade kanske varit något Linda Hammarberg)
Flash back till Gibraltar
Nu är vi bjudna på kaffe hos Sören och Eivor idag och nu finns det inga hemligheter, nu ska det snackas motorproblem 😉
Akvariebesök med massor av fakta vilket passar vår Troels perfekt
.
