I Medelhavet!
Först var Poul med på Anna Lisa – från Skanör till de små kanalerna i Frankrike. Alltid bra att ha en elektriker och bagare på båten. Även om han påstod att man som elektriker inte kan stänga för strömmen på Rhen, så såg han ändå till att det alltid var trevligt ombord.
Poul på Canal des Vosges med nya bullar!
“Vill du vara med att segla båten genom Frankrike till Medelhavet?” frågade jag en pappa när jag var på judo med Troels. Dagen innan avgång bokade han flygbiljett, och så kom Johan ombord. Det är också bra att ha en keramiker, bi-odlare, jägare, gitarrlärare (och ungefärr 72 andra färdigheter!) på båten. Vi kände inte varandra innan avgång, men segelturen med Johan har skapat en ny vänskap – vi hade det roligt och kunde samtidigt ha djupa samtal om livet.
Johan var också duktig på att laga mat, men här har vi fått hjälp.
När Johan lämnade Anna Lisa i Valence kände jag mig oerhörd ensam. Mistralen hade börjat blåsa ner genom Rhône-dalen och strömmen var väldigt kraftig. Ibland gick vi (alltså Anna Lisa och jag) över 11 knop! Det fanns ingen som bakade bullar, skämtade, high-fivade eller hjälpte med att skapa den fina stämning som alltid är ombord.
Då började Anna Lisa ta hand om mig. Det var som att hon kände att jag behövde lite hjälp. Mistralen kan verkligen ställa till det på Rhône, och den franska motorbåt jag slussade med hade problem både vid väntbryggor och i slussarna. På ljudet att döma fick de åtskilliga gelcoat-skador och ibland fick jag bita mig i läppen, när de lämnade en brygga och den kraftiga Mistral tvingade dem in i en duc d´alpe.
Tack vare Anna Lisa hade vi dock inga problem. Varken i slussar eller vid bryggor. Vi började köra senast 6 på morgonen, och fortsatte till sent på kvällen. Hon gnällde inte en enda gång.
Sista sluss på Rhône. Vi körde in i sötvatten och ut i havsvatten.
Jag önskade att Margareta, Mathilda och Troels var med när vattnet bytade färg från grön-brunt flodvatten till blått Medelhavs-vatten. Men mindre än 10 minuter efter att jag hade förtöjd i Port Napoleon träffade jag en trevlig tysk kille. Han bjöd mig på restaurang och ville höra om flodseglatsen. Världen är så full av trevliga människor. Inte bara dem som har varit med på Anna Lisa, men också alla dem vi träffar på vår väg.
När jag gick de sista 5 sjömilen i Medelhavets blå vatten, med Mistralens 15 m/s i ryggen, kände jag en stor tacksamhet och stolthet! Tacksamhet för att vi klarade de fler hundra slussarna och den starka ström och vind utan större problem (ok, det hände nu några saker som inte var så bra, men det återkommer jag om senare). Stolthet för att vi tog detta beslut om att segla, och att vi nu har genomfört första etappen.
Tack Poul, Johan och Anna Lisa för att vi lyckades!