Grenada

”What are you looking for?” Frågar en ung lokal man med vit t-shirt och en guldkedja runt halsen. Jag går runt en natt i de mörka gatorna i St George, Grenada med min nya nederländska vän Robert, eller ”Dutchman”, som han kallas i Västindien.

”Vi letar efter en plats att dricka en öl på”, svarar jag och är förvånad över att det enda liv på gatorna är kackerlackor som springer bort när vi kommer. St George är, trots allt, huvudstaden.

”Där.” Mannen pekar på en grön dörr femtio meter bort. ”Där är ni säkra.”

En av gästerna i baren som på dagen har en fantastisk utsikt över hamnen, visar sig vara polis. Han upprepar att vi är säkra. Det gör en av de andra gästerna också när han skålar med sin 60% Woodman-rom. Vi stannar länge eftersom vi har några intressanta samtal med både gäster och ägaren. Det slutar med att vi är inbjudna till middag dagen efter (men det är en annan historia).

När baren stänger fortsätter vi ner för den mörka gatan. Vi faller i snack med några ungdomar framför ett mörkt hus, som borde ha rivits för flera år sedan. Det finns inte ett enda fönster som är helt. Lukten av marijuana, eller ganja som de kallar det, är som ett dåsigt täcke över de sex killarna och två tjejerna.

”We are the niggers of the street”, säger den ena och knyter handen. Det är så man hälsar på varandra här, så det är inte något som skrämmer mig. Atmosfären är dock något hårdare än hos polisen i den lilla baren. Vartannat ord som sägs är en svordom, och även om jag inte är känslig är det nästan så jag rodnar när jag hör dem prata.

”Du är säker här”, fortsätter killen som är i mitten av tjugoårsåldern. Det står New York på kepsen, men jag tvivlar på att han har pengar att resa dit för.

”Stinkin´ moron”, ropar han, och det får en kortklippt svart kille att visa upp sig i mörkret. Han drar en vit kylbox efter sig över asfalten. Han är bartendern i deras svartkrog, lådan är fylld med öl och rom som kyls av is.

Robert och jag köper varsin öl och börjar pratar med killarna. Vi är fortfarande ute på gatan, med ryggen mot hamnen, där fiskebåtarnas blinkande lampor lurade oss att tro att det var fest. Killen med kepsen drar upp en flaska rom ur kylboxen. ”Ni köper väl denna till mig och mina boys?”

”Nej, det gör vi inte.” Robert och jag är helt överens om svaret.

”Vi skulle kunna ha en street fight”, säger killen med kepsen. Jag undrar om han verkligen menar det, eller om han bara försöker vara tuff. Utan att behöva diskutera det, är Robert och jag dock eniga om, att det är bättre att vi går vidare.

Stämningen är mycket bättre när vi går över kullen till Esplanaden, den andra delen av St George. Vi hittar en annan svartkrog på gatan, här är det inga svordomar.

”Du är helt säker här”, säger en svart flicka i 20-årsåldern till oss. Hon doftar parfym och klänningen är så tajt att vi nästan inte vågar titta på henne.

”Varför säger alla så?” Frågar jag. ”Har vi anledning att vara oroliga?”

Hon skrattar så jag nästan smälter och rinner ut genom mina tunna flip-flops. ”Nej, nej. Grenada är ett bra land. Du kan vara trygg hos oss.”

Vi får lite fler intressanta samtal i den mörka gränden. Även om vi är på en liten fattig palm-ö, är befolkningen mycket kunniga om vad som händer i världen. Efter ett par öl tackar vi nej till att följa med dem vidare ut på staden. I stället går vi till hamnen där jollen ligger för att ta oss till våra ankrade båtar.

Bakom oss hör vi springande steg som ekar i den tomma och svagt upplysta gatan. Det är tjejen. Hon saktar ner när hon kommer ifatt oss, hon går först i tystnad.

”Jag har långt hem”, suckar hon och drar lite i klänningen. ”Jag ska helt till St. Davids. Jag har inga pengar till bussen.”

”Vi kan ta med dig i jollen över till den andra sidan av bukten,” säger jag. Jag ger av princip aldrig pengar till folk jag inte känner. ”Så kan du spara några kilometer.”

Hennes ögon är vidöppna när vi hjälper henne ner i jollen. Hon sätter sig på durken medan Robert och jag sitter på kanten som vanligt.

”Jag kan inte simma”, säger hon med en röst som har förlorat all självsäkerhet.” Jag har aldrig varit i en båt tidigare. Kan den sjunka?”

Efteråt talade Robert och jag om, att vi hoppas att våra egna döttrar inte kommer göra samma sak som tjejen från St Davids: Köra bort med två helt främmande män. Men lyckligtvis är det bara våra fäders instinkter som får oss att vilja hjälpa henne.

”Du är helt säker här”, säger jag och ler åt de numera ombytta rollerna. ”Det är en bra båt. Du är trygg här med oss. ”

Vi sätter av henne på snabbköpets jollebro längst inne i lagunen. Själva fortsätter vi i mörkret mot ankarljusens vita stjärnor.

Mot Karibien?
I boken ”Mot Karibien?” kan du läsa om vår segling. Just nu ger vi den bort helt gratis.

Hämta boken här.

-Vi seglar snart, säger jag till Mathilda som börjat vakna till liv i sin koj. Troels ligger bredvid henne och blundar demonstrativt. De ligger med benen över varandra och har kommit till att sprkas.
–Du kan gå in och lägga dig i vår koj om du vill Mathilda.
-Nej, jag vill komma upp och vara med.

Det tar två minuter så kommer en mycket trött Troels också upp. Thomas tar upp ankaret och vi glider ut från St George på Grenada. En båt från Brasilien blåser i sin mistlur och vinkar glatt till oss.

-Skall vi sova på båten igen innan vi kommer fram.
–Nej, det är bara 35 sjömil, svarar jag.

Båda två spricker upp i ett leende, då är vi ju snart framme!

Det blåser bra men väl på rätt kurs så ligger vi i lä av ön och det slutar med att vi får köra för att komma framåt.

Solen strålar, regnet öser ner, det är vindstilla och det är kuling med vind snett framifrån.
Anna Lisa är inte van vid att vinden kommer snett framifrån, både båten och vi är vana vid vind som kommer bakifrån. Det blir lite obekvämt och båda barnen blir sjösjuka, båda kräker.

Skeppskolan håller stängt och i stället får vi föräldrar förmånen att sitta med vars ett kramigt barn hela dagen.

Nu är vi framme på Carriacou, Tyrell bay, Thomas har varit iland en sväng och är redan kär i ön, vi har ätit en välfötjänt middag och lugnet har åter lagt sig över Anna Lisa.

När vi kommer till Grenada skall vi…

Allt som vi inte har kunnat ordna på Tobago har vi stora förhoppningar om att få ordna på Grenada. Det är huvudsakligen reparationer på Anna Lisa som skall fixas. På Atlanten gick ett av undervanten sönder, en kardel gick av och vi höll noga koll på just det undervantet, samt alla de andra. Två autopiloter har också gått sönder och vi har funderat länge och väl på hur vi skall ersätta dem.
Lösningen finns här på Grenada, men är väldigt dyr.
Priset för undervanten bedömer vi som rimlig och därför beställer vi fyra nya, det känns tryggt att alla byts ut och det är bra att veta att de är bytade samtidigt.

Det där med autopiloten är klurigare, kan vi få oss själva att beställa en så dyr sak, har vi undersökt tillräckligt noga.

Under tiden vi funderar på detta skall den vanliga vardagen också fungera, barnen skall få sin skolgång, mat skall handlas och inte minst lagas. Ön skall utforskas och vi skall få tid över till att bara njuta.

På något sätt får vi ihop det. Nya undervant är på plats. Autopiloten kan vi få köpa från Watski, billigare än den säljs här. Känner vi någon om skall resa till Karibien, som vill ta med en autopilot?

Mat har vi fått varje dag och flera gånger har vi stannat upp och tänkt över drömmen som vi lever i. Vi sitter i sittbrunnen på kvällen med bara t-shirt på och får beskåda en solnedgång som färgar himlen i orange, gul, röd och rosa. Himmlen exploderar tillslut för att när solen snabbt sjunkit under horisonten övergå i milda gula, blåa färger.

Vi får vakna upp tillsammans och bara vara tillsammans vi fyra. Vi får tid att leka med surfingbrädan, bara vi fyra. Vi kämpar tillsammans vidare med allt det som gör långseglarlivet besvärligt men också helt underbart.