Kanarieöarna

Snart är det dags för oss att segla de 800 sjömil till Kap Verde. Hos Watski kan du läsa lite om hur det känns som en hel sommar på ett höstlov.

Fram tills vi seglar tar vi över tidningen På Kryss Instagram-konto igen. Häng med på förberedelserna där.

I eftermiddagssolen ser vi en ny båt komma mot ankarplatsen, vi spanar efter vilken flagga de har och ser snart att det är en norsk Bavaria 46.a. Den lägger sig rätt långt in i ankarviken och vi säger med en gång att det där kommer inte fungera. Båtarna längst in i viken ligger förtöjda med både ett akterankare och med ett ankare i fören. Detta medför att båtarna alltid ligger med fören åt ett och samma håll. Den norska Bavarian lägger sig med endast ett ankare i fören och kan snurra runt, beroende på var vinden kommer ifrån.
I morse när solen gick upp och havet låg spegelblankt är jag och Thomas på väg in med jollen. Båtarna ligger åt olika håll för det är helt vindstilla, Bavarian ligger med sin sida in i katamaranen, katamaranen som ligger med två ankare.

Vi kan se från land att Bavarian flyttar och lägger sig snett bakom oss.

Under eftermiddagen kommer vi tillbaka ut till Anna Lisa och pratar om att den där Bavarian ligger lite väl nära oss, men nu är vi ju ombord och det är norrmannen med så det skall nog lösa sig, vi kommer ju nästan från samma land.

-Margareta du måste komma upp nu! Jag som ligger och vilar och slumrar så skönt. Men med den rösten som Thomas kallar med så är jag uppe på 2 sekunder, jag lyckas få med mig mina glasögon.

Nu ligger Bavarian 30 centimeter från oss, Thomas håller på att knyta fast fendrar och jag ser hur Bavarians ankarkedja hoppar i fören. Norrmannen själv står i sina vita kalsonger och spänner sig och gör ingenting.

-Du får nog flytta på din båt, säger vi, det här går ju inte.

-Jag kan inte starta min motor, batteriet är slut. Det måste vara konstiga strömmar här som gör att jag har flyttat mig, samma som hände imorse.

-Nej, det är inte så troligt, det är ditt ankare som inte sitter.

-Hur mycket kätting har ni ute? Frågar han oss, samtidigt som hans båt svänger oroväckande nära vår.

Han står fortfarande bara och tittar medans vi är beredda att bära av. Han tänker inte flytta, Thomas erbjuder honom hjälp så att han kan få igång sin motor, dessutom kan han inte hjälpa att strömmen tar honom.
Någon av oss ombord säger att nu har vi legat här i 1 vecka och det har inte varit något problem alls men nu plötsligt är det vårt eget fel att han ankrat fel och allt för nära oss.

Norrmannen drar igång en diskussion om hur mycket ankarkätting man bör ha ute. Han hävdar att 7 – 10 meter mer än djupet, och vi hävdar att man skall ha 3x djupet, här är 8 meter djupt och vi har alltså 24 meter kätting ute.

Hans ögon ser märkliga ut, antingen är han full eller så är han drogad. Han avslutar med att säga:

-Håll käften, jävla svenskar.

Det är inte allt för ofta Thomas blir arg, men nu förbjuder jag honom att svara eller säga mer till norrmannen. Istället säger jag,
-Upp med ankaret, vi ankrar om, långt från honom.
Vi ankrar om och ligger nu längst ut i viken, på tryggt avstånd från galningen på Bavarian.

Eftermiddagen har bjudit på vindvridning av 180 grader. De andra båtarna som råkar ligga innanför Bavarians räckvidd har alla haft fullt upp med att bära av och få räddat sina båtar.
Vi är nöjer oss med att beskåda dramatiken på avstånd.

Jag drar jollen långt upp på stranden, så att tidvattnet inte senare ska stjäla den, och börjar långsamt gå genom sanddynerna. Jag går barfota för hela Graciosa är som en stor strand. Vit korallsand fläckat med knähöga torra buskar och hålliga lavastenar utspridda som chokladströssel på en mjukglass. Tre svarta berg, rester från öns vulkaniska barndom, stiger upp ur sanden. Bortsett från de geologiska monument som gör Graciosa synlig på långt håll, är ön platt som hemma.

Tre kilometer bort kan jag se den lilla vita staden som pressas in i sanden. Det bor 600 personer på ön, men här är inte ett öga. Tystnaden är bullrig. Bränningen på stranden hörs inte längre. Inte heller några motorer, skrikande människor, musik eller skrammel. Endast vinden viskar i mitt öra och en liten fågel som gömmer sig i en taggig buske vågar störa med ett enkelt pip.

Jag börjar gå mot staden, fortfarande barfota för sanden är så fin att det känns mjukare än en handvävd marockansk matta. Det är som att komma in i en vilda-västern-stad, även om det inte är hästar som står utanför salongen, men dammiga Land Rovers. Gatorna mellan husen är fortfarande täckt med finkornig korallsand. Bara nere vid hamnen, där färjan förbinder ön med verkligheten, finns ett litet område med asfalt, där det känns trevligare att ha sandaler på fötterna.

Kontrasten är enorm från Marockos liv, buller, dofter, ljud och färger. Det var bra att vi i fyra dagar till havs fick sinnena ner till en normal nivå. De fyra dagar till sjöss innebär dock också att min kropp inte vill sova när vi går till sängs. Den är redo att ta ännu en nattvakt under stjärnorna.

Jag sitter i mörkret i sittbrunnen. Även här är intrycken nertonade. Var det inte en tysk båt för ankar bredvid oss? De har uppenbarligen inget ankarljus. Jag kan inte ens se dem som en kontur i mörkret, även om jag vet att de ligger mindre än 50 meter bort. Den andra handfull båtar som ligger här syns inte heller. Endast ankarlanternerna i masttopparna visar att vi inte är helt ensamna. Mörkret är lika orörd som tystnaden. Det ger fred i kroppen att vara här. Tänk att Kanarieöarna också kan vara så.

En vecka av tystnad, följt av 32 timmars hackig motorgång på ett lugnt Atlanterhav, då är vi i Arguineguin på Gran Canaria. Nu är sanden på stranden svart, i motsats till natten som är full av ljus. Fiskebåtar, danskar, svenskar och norrmän, souvenirbutiker, parasol, menyer med bilder och masser av erbjudanden om bussresor till alla hörn av ön. En annan och helt annorlunda Kanarieø. Men inte sämre av den anledningen.