I Kap Verde är det svårt att få tag på vatten, men våra försök ger många trevliga upplevelser. Vi förbereder oss för att segla över Atlanten och kommer äntligen fram till vårt mål med resan: Tobago i Karibien.
Familjer på äventyr – säsong 3 – episod 6:
Vill du läsa om allt det du inte så på tv? Ett år utan skor är en gripande och ovanlig reseskildring om en helt vanlig familj som kliver av vardagsstressen och förvandlar tillvaron till ett äventyr.
”Personligt, känslofyllt och dramatiskt”
– På Kryss
”Det här är mycket bättre än det jag föreställt mig”, säger Troels. Vi kramas, pussas och bara bubblar av glädje. Tänk att vi gjorde det! Vi har seglat tillbaka till Tobago, ön där jag och Thomas firade vårt första nyår tillsammans, för 16 år sedan. Vi har seglat över Atlanten i vår egen båt, med våra egna barn. Alla vill prata, alla vill få summera sin segling först. Ingen kan sluta titta på vår nya omgivning. Här finns så mycket att ta in och ändå är här så lugnt.
“Ett… två… tre…” Vi står på relingen, klara att hoppa i. Vi håller varandra i händerna och precis efter tre når vi vattenytan. Hur många varv runt båten orkar vi simma? Finns det några farliga djur i vattnet? Frågorna är många, tids nog kommer de att besvaras. Så här långt har vi planerat vår resa, vårt mål är uppfyllt. Vi klarade det.
När vi kommer till nya platser, ser vi fram emot att utforska dem. Det gör vi ofta genom att sätta oss in i den första bästa buss vi ser. Vi har ingen aning om var vi hamnar, men vi får sett platsen, pratat med de lokala i bussen, och det kostar en bråkdel av en guidad tur.
Dag 16 -åååhhhhh, vi kommer aldrig komma fram, säger jag.
Jag är trött på att segla, jag är trött på att må illa, kan denna dumma skiten bara ta slut. Skillnaden från när vi seglar långa sträckor som till Cape Verde och Canarieöarna till denna gången är att min kropp vänjer sig inte, jag slutar inte må illa. Jag åt nästan inget, och jag kände mig sjuk, inte bara förkyld eller feber utan sjuk på riktigt!
Fast på morgonen när jag vaknade så var Tobago en timme framför oss!!!!!! Det luktade starkt av blomster affär, och det var den grönaste ö vi varit på, pelikaner flög, vattnet slog mot paradisets strand.
Paradisstranden
Jag var sååååå lycklig, tyvärr så fattar inte dom flesta kompisarna där hemma hur stort det är (BTW så ska jag ha på mig röda byxor när vi seglar in i Skanörs hamn, för det får man har när man har korsat Atlanten) jag känner mig sååå stolt. Caribien is the place to be!
Nu har vi varit på Tobago i en månad, och det känns lika mycket som mitt hem i Skanör!
Vi hade en vardag, det kändes naturligt att åka in till stranden och att köra min familj in i land, hälsa på alla, och veta var jag skulle hitta allt jag behövde i affärerna.
Det är oftast jag som kör
Alla dessa människor jag träffat här, god mat, klimatet, och kan vi ta en minut att prata om hur man hälsar, man tar sin knutna näve och slår till den andras näve och säger ”yo man”.
När man frågar någon t.e.x:
-Har du varit ute och fiska idag? Då säger dom också ”ya man”
Maurice pratar vi med varje dagHello my girl säger Sonson varje dag
Vi träffar våra seglar vänner som vi först träffade i Marocko sen på Cape Verde! Holländarna/Grutte grize som har en tjej på 12, en kille på 10 och en till tjej på 9, så är det sjukt kul när vi faktiskt gör allt tillsammans!
Igår var vi på tur med dom till t.ex. en choklad-fabrik, fast det kommer Troels skriva om. Det är första gången vi har fått seglar vänner som vi följts med, jag och den största tjejen Meike har till och med sovit över två gånger!
KompisarPå utflyktFika stop
Jag börjar till och med känna att jag vill segla genom Panama hem så att det tar 2 år till. Tänk att det var från att verkligen inte vilja segla till att segla vidare, jag älskar Caribien!
Phantom, Flour, Lion, Puncheon, Squeezy, Sonson … Många av de nya vänner och bekanta som vi fått i Charlotteville har rätt häftiga namn. Jag har funderat på vad jag kanske själv hade kallats, om jag bodde i Karibien. Jag undrar om jag också hade fått ett coolt namn?
Till skillnad från de flesta andra problem, vi haft, löste detta emellertid sig själv.
”Capitana”, kallar Sonson när han kommer till Anna Lisa i sin fiskebåt och vill ha hjälp med att bära saker i land inne på stranden.
”Capitana”, ropar konstnären Maurice när jag går förbi bänken på stranden där han ligger och vilar sig på. ”Jag har länge velat ge dig en kokosnöt. Du kan dela den med Margarída”. Margareta har nämligen också fått ett karibisk namn, men det är inte så långt från det svenska.
”När du har druckit den”, fortsätter Maurice, ”kan du pressa sås från köttet och använda den till kyckling eller fisk.”
Jag tar kokosnöten med mig genom den lilla staden som hade verkat sömnig, om det inte var för att det alltid kommer hög reggae- eller soca-musik någonstans ifrån.
”Capitana”, hälsar Squeezy, den lokala trubaduren som skriver sin egen reggaemusik. ”Har du köpt en kokosnöt?”
”Nej, jag fick den av Maurice”, svarar jag. Alla känner varandra här.
Squeezy undersöker kokosnöten. ”När du har druckit det, kan du pressa köttet och få en god sås till kyckling eller fisk”.
Squezy spelar guitar, min kusin dansar med Maurice och jag hjälper med musiken:
Tanken på att lämna Charlotteville gör ont. Men att resa innebär också att man måste säga adjö många gånger. Men här gör det extra ont, för här har jag både fått ett namn och en kokosnöt som jag kan göra sås av när jag har druckit den tillsammans med Margarída.
-Nu är det bara ni som behöver ändra era planer och bli färdiga tills imorgon, säger Robert och Anneke.
Vi träffade dem första gången i Rabat, de seglar en Ovni 435 och med ombord finns deras tre barn som är i ungefär samma ålder som våra barn. Efter Rabat så stötte vi på dem igen, både på Sal och i Mindelo. För en vecka sedan kom de inseglande i Pirates Bay.
Våra barn har träffats dagligen och vänskapen mellan oss vuxna har vuxit fram.
Strandhäng med Robert och AnnekeKreativa Långseglarbarn
Vi bör väl också segla vidare, vi har varit här i en hel månad nu, men det är svårt att slita sig härifrån. Kommer vi hitta fler ställen som är lika underbara som Charlotteville?
Vi har ändå bestämt att vi ska segla till helgen (20-22 januari). Den holländska båten tänkte gå torsdag eftermiddag, mot Grenada.
Innan någon kan segla härifrån måste de klarera ut, ett besök hos Imigrationen för att få stämplar i passen, är nödvändigt.
Robert kom förbi torsdag förmiddag, -Vi seglar först imorgon, det är ingen personal på Imigrationen idag.
-Oh, så synd, då blir det barbecue på stranden i eftermiddag, och imorgon eftermiddag är vi också klara till att segla iväg. Mot Grenada. Det blev en Win Win för alla!
I mitt flöde på sociala medier kommer det bilder på desserter, bakverk, maträtter. Det gör att jag sitter här och tänker på de saker jag inte kan få just nu. Men så ibland när det dyker upp ett recept så kommer jag på att jag nog kan få ihop det här på Anna Lisa också, för mat äter vi ju ändå varje dag.
God morgon, på havetDet blir mat på havet med
Vi gillar att ha båten väl bunkrad med mat och andra artiklar som kan behövas i vardagen. Innan vi lämnade Sverige och senare lämnade Kanarieöarna handlade vi rejält, så mycket att det inte gick att få ner fler saker i alla stuvfack. Det var därför lite förvånande när ett av barnen för någon dag sedan sa att mjölken var slut i kylskåpet och jag då som vanligt sa att de kunde ta fram en ny under styrbord koj. De tittade och svarade att mjölken var slut…
När jag nu lyfter på luckorna ner till stuvutrymmena kan jag konstatera att det inte bara är mjölken som är slut, de flesta sakerna är nästan eller helt slut. Krossade tomater har vi dock supermånga kvar av…
Storhandling
Vi äter ungefär samma saker som vi gör hemma, bara det att en del av ingredienserna är utbytt mot något annat. Ombord har vi ett gasolkök med två lågor och en ugn. Med lite planering så kan vi laga allt, utom läckra efterrätter som skall frysas. Det som begränsar annars är, precis som hemma, fantasin.
En vanlig frukost här kan varieras mellan följande
*Mackor och flingor
*Gröt
*Nybakade bullar
*Pannkakor med frukt
*Ägg och bacon
Lunch
*Pasta pesto, favorit som banrnen brukar ordna
*Pølsehorn, dansk tradition
*Rester
Några danska Pølsehorn
Middag *Kyckling, lätt att få tag på här
*Fisk, Thomas skjuter på revet, eller vi fiskar när vi seglar
*Köttfärssås, lassange, tacos, kan vi trolla fram med Corned beef
*Paj, med grönskaker och skinka, skinka på burk
*Mm mm mm
Vi vill gärna bjuda in dig till boksläpp för Thomas nya bok “Slusshandboken” som hjälper svenska båtägare att ta genvägen till Medelhavet via floder och kanaler (se evt pressmeddelande här).
Boksläppet är onsdag 18 januari hos Sonson Natural BBQ i östra delen av Pirates Bay på Tobago, där vi ligger för ankar just nu. Det kommer även vara en kort presentation av e-boken “Mot Karibien?” som vi har skrivit tillsammans (den ger vi faktiskt bort gratis som e-bok just nu)
Sonson Natural BBQ, Pirates Bay, Charlotteville, Tobago.
Slusshandboken är en totalt reviderad utgåva av Slusehåndbogen som i några år har funnits tillgänglig på danska. Den innehåller all information som kanalseglare behöver veta om vägval, slussning, förtöjning, avfendring, certifikat och hur man anropar på olika språk via VHF-radio.
Den nya svenska utgåvan inkluderar utöver kanalvägen till Medelhavet även kanaler i Sverige, Norge, Finland och Skottland samt information om kraven som skeppare och båt måste uppfylla.
Det är med kort framförhållning och det är långt borta, men vi hoppas ändå att många kan komma.
Slusshandboken
ISBN 9789198287042
Paperback
107 sidor
Pris: ca 149:- kr
”Får jag också säga fan?” frågar Troels. Det var inte ordet ”fan” jag använde när det bröts av en liten skruv i motorn, vilket gjorde att den inte kunde startas. En speciell typ av skruv som det är omöjligt att få tag i på Tobago. Det var faktiskt ett mycket fult ord jag sa, och egentligen inte något barn ska höra. De får absolut inte använda det själv.
”Ja, när det kommer till motorn just nu, kan du säga fan”, svarar jag.
Det är allvarligt att vi inte kan få igång motorn. Bränningen har börjat braka in mot Pirates Bay i meterhöga vattenexplosioner. Om ankaret släpper nu och vi inte kan starta motorn, är det adjö till Anna Lisa och vårt äventyr.
”Kör runt och fråga de andra båtarna om de har en i reserv”, säger Margareta.
Jag diskuterar olika lösningar med besättningarna på de andra båtarna. Ingen har en banjo-skruv i reserv och tyvärr är det bästa förslaget ett flyg till Trinidad.
Sedan kommer jag över till amerikanen Billy. Dagen innan var vi ute och fiskade tillsammans, och jag vet att han har bra kunskap om motorer.
”En sådan skruv kan man enkelt göra själv”, säger han när jag berättar om mitt problem. ”Har du en skruv i rätt diameter ombord?”
Jag nickar. Vi har så många reservdelar, verktyg och skruvar ombord att jag kan reparera allt. Trodde jag.
”Har du en fil också?” fortsätter Billy. ”Det är bara att fila av gängorna på ena sidan av skruven. Så kan dieseln rinna igenom på sidan istället för genom den.”
Vår lilla jolle närmast planar tillbaka till Anna Lisa. ”Nu ska jag starta motorn”, ropar jag till Margareta och jag hittar skruvstäd, skruvar, fil och bågfil nästan innan jag har kommit upp ur jollen.
Tio minuter senare dansar jag en segerdans på akterdäck för att få Billys uppmärksamhet. Motorn brummar som den ska, och den startade på första försöket. Billy kommer omedelbart i sin jolle. Jag visar honom stolt min reparation, och han garanterar att det kommer att hålla.
Vi har lärt oss något viktigt av detta och när autopiloten gick sönder på väg till Kap Verde: Även om det verkar omöjligt, ska vi fortsätta att kämpa. Helt plötsligt finns det ändå en lösning.
Sonson Natural BBQ, Pirates Bay, Charlotteville, Tobago.
