Så var det dags, den 18 juni hade vi våra biljetter bokade till. Smidigt att flyga 6.45 för då är vi ju framme redan 9.45 i Barcelona. Men vi behöver gå upp 3.45, vedervärdigt! Nu bortser vi från det, samt kaoset på Kastrup där ”en miljon” människor uppehöll sig i Terminal 3. Att resa med stora barn är en fröjd, vi klarar oss utmärkt, lite märklig känsla att sitta där på planet med en enkel resa, no returning.
Vi rusade ut till Thomas som stod och väntade på oss i ankomsthallen i Barcelona. Tänk att vi fick vara tillsammans just idag när det är vår bröllopsdag, 11 år.
Under seneftermiddagen kommer vi till Port lligat, där AnnaLisa ligger, Erik är så snäll så att han kör oss dit. På bryggan får vi tag på taxibåten som kör oss ut till AnnaLisa, nu är vi ombord!
Vi är trötta, men lyckliga, Troels har sett en film, jag har packat ut allt det vi hade med oss ner. Mathilda som tycker att det varit svårast att åka hemifrån har badat, trots att hon aldrig skulle det, det finns bläckfiskar i vattnet. Mathilda har rott, varit och handlat mat med Thomas och nu fixat lördagsmysfika till oss, Mathilda strålar.
Far & Dotter
Nu skall Troels se till att kvällens UNO spel blir av, sen är det tack och god natt.
Många kärleksfulla hälsningar från hela fam Veber, nu på ett och samma ställe!
Förväntningarna är enorma på att Thomas idag skall komma hem! Ikväll kl 20 skall han landa på Kastrup, om han nu kommer till Lyon där planet går från. Igår kom det fram att det är strejk i Frankrike och transporterna är inte pålitliga… Jag har inte vågat säga något till barnen, jag håller bara tummarna för att de löser sin transport och kommer med planet. Jag sa till Troels imorse att det börja bli tid för honom att duscha, det skulle han göra tillsammans med pappa, för idag kommer han hem!!
Thomas värld har handlat om slussar, i massor, och i Frankrike växer det, växter, alger på slussväggarna. Rätt oläckert när det faller ner på båten under tiden som man slussar.
Slussvägg i Frankrike
När jag såg denna bilden som Thomas skickade kom jag att tänka på sist vi var på väg till Medelhavet, då åt Troels detta…
Lycklig 2 årig Troels
Igår skrämde Mathilda oss, hon föll fel på studsmattan när hon gjorde en volt. Den sköna vilostunden i solen byttes ut mot en tur till Akuten i Malmö. Det är musklerna som tagit stryk och är ömma, så vi fick lättade åka hem igen. Jag har ju hört mig själv tjata om detta med volter, ta det nu försiktigt!!
Hittade en annan härlig bild från vår förra långtur, Mathilda knappt 4 år och Troels 10 mån.
Kärlek
Önska oss lycka till för att Thomas dyker upp ikväll 😉
Thomas och Poul har varit iväg sedan i lördags, de har haft mestadels sol med varma dagar och kalla nätter. För någon dag sedan skickade Thomas en bild till mig och frågade om jag saknade Mittellandkanal?
Helt ärligt, Nej! Det är Thomas vi saknar, som Troels sa idag, ”om bara pappa varit hemma”
Thomas har satt ihop en knapp 3 minuters film och den ser ni här
Hur tänkte vi nu? Det verkade så klokt och effektivt när vi la upp vår strategi i vintras,
och ja, det kommer kännas mycket bra när vi i juni kan flyga till Spanien och där flytta ombord på AnnaLisa.
Men just nu när vi kramat och vinkat av Thomas känns det sådär klokt. Just nu är det tomt och det där ”effektivatänket” som präglar vår vardag imponerar inte på mig.
Igår satt vi alla i soffan och tittade på film från förra gången vi gick med AnnaLisa ner genom Europa. Då var Mathilda knappt fyra år och Troels hade inte fyllt ett än. Det blev en härlig kväll med många varma skratt, familjekärlek. Om någon är sugen på att se glimtar från den resan så finns det här
“Jeg fortryder, at jeg sagde ja til at følge med.” Troels læner sig med et trist blik ud over søgelænderet og kaster de sidste små maverester op. Jeg holder ham på panden, og stryger en tot hår væk fra hans ansigt. Jeg føler mig som den værste far i verden ved at udsætte ham for dette. Troels søsyge betyder at han hverken har rørt slikket eller kagen som Margareta sendte med os.
“Men jeg ved jo, at det bliver godt når vi kommer frem,” fortsætter han med spag stemme. Så peger han ned i vandet hvor det sidste af hans aftensmad blev spist af en bølge. Luftboblerne, som kommer når Anna Lisa kløver vandet, får det til at se ud som skinnende is. “Se hvor fint vandet er.” Så lægger han sig tilbage på kistebænken for at lytte mere på den lydbog vi har i højttalerne i cockpittet. Jeg checker søkortet for at se om vi ved at ændre kursen kan få lidt læ fra land og lidt mindre bølger. Men nej, det vil være en alt for stor omvej. Vi må fortsætte direkte mod Travemünde.
Det er koldt og vi har masser tøj på. Men solen skinner og det gør altid situationen lidt bedre. Jeg har ondt af Troels. Jeg ved udmærket hvordan han har det. Hele familien bliver søsyge, men heldigvis sjældent på samme tid. Som barn blev jeg også altid søsyg når jeg om sommeren sejlede rundt med min mor og far i vores LM 23. Det er frygteligt. Faktisk er der kun én eneste ting som er værre, end at være så søsyg, at man tror at man skal dø: Når man indser at man ikke dør.
Men søsyge går over. Søbenene skal nok komme. Vi sejler alle stadigvæk, til trods for den ubudne, og meget blinde passager, søsygen. Det er efter nedgangen at man virkelig værdsætter opgangen. Og fuldstændig som alle de andre udfordringer vi havde ved at tage ud på denne sejlads, skal vi nok klare dette også. Det bliver godt til sidst, som Troels siger.
Søben
Nu ligger Anna Lisa i Travemünde. Egentlig har jeg fire dage tilbage på arbejdet inden rejsen starter for alvor. Men fordi vi har valgt at komme ned til Middelhavet gennem floder og kanaler, er vi på turen over Østersøen meget afhængige af vejret. For at spare penge til kran og mastetransport har vi allerede hjemmefra lagt masten på dækket. En sejlbåd uden mast bevæger sig meget ubehageligt ved søgang. Så Troels og jeg sejler Anna Lisa fra Gedser til Travemünde. DMI havde lovet nærmest vindstille og medvind. Sådan blev det ikke.
Søsygen lægger sig, og lige så ynkelig Troels var ude på Mecklenburger Bucht, lige så glad er han når vi nærmer os den tyske flod Trave og dens udløb ved Travemünde.
En ulykke kommer sjældent alene
Havnefogeden anviser os en plads allerlængst inde. Kun med nød og næppe undgår jeg at stikkke masten, som rækker tre en halv meter ud over agterenden, ind i kalechen i en fortøjet Najad. Med masten stikkende så langt ud, er der slet ikke plads til at vende. Havnefogeden genner os videre, det er den eneste plads. Troels ser også vores problemer. Han har allerede bundet fendere på og står nu klar med fortøjningerne i stævnen. Jeg kæmper for at undgå at røre bådene bag os med masten, og for ikke støde ind i pælene med bovsprydet i stævnen.
Troels elsker Anna Lisa lige så meget som resten af familien, så da han ser at jeg ikke lykkes i stævnen hjælper han straks til. Jeg ser ikke hvad der sker, da jeg også skal holde øje med agteren og den båd jeg er igang med at spidde med masten. Men jeg hører hans skrig og ser hans forvredne ansigt. Vi kom alligevel for tæt på pælen og Troels forsøger at holde fra. Men en 8-årig dreng kan ikke stoppe en fem tons båd og hans fod kommer i klemme.
Vi køler straks foden med en youghurt. Så undersøger jeg den så godt jeg kan. Ingenting virker til at være brækket. Kan han gå på den? Jeg lokker ham ved, at vi skal hente koden til wifi på havnekontoret. Han klarer det, og bliver desuden overrasket og glad over at få fri tid på Netflix (som nu er på tysk).
UNO
Jeg henter pizzaer og cola. Efter maden sidder vi i kahytten og spiller UNO. “Man har vel visse principper,” siger Troels. “På Anna Lisa spiller vi altid UNO.” Til trods for modgangen og uheldet er vi alligevel glade. For grunden til at gøre det her er jo også for at få tid sammen. Jeg ser virkelig frem imod 15 måneder hvor familien ikke forsvinder ud til hver sit verdenshjørne hver eneste dag. Hvor jeg får lov til at tilbringe meget mere tid med mine børn end jeg har fået de sidste par år.
Heldigvis har Troels også den samme indstilling. Stadigvæk.
Mot Gedser, ja det blir vårt första delmål. Prognosen säger svaga vindar och vi bestämmer att det är dags att lämna Skanör. Jag får erkänna att det känns märkligt att stå kvar på land när AnnaLisa med Thomas och Poul glider ut ur Skanörs hamn.
Jag och barnen kör till Gedser för att hämta upp männen och för att fortsätta genom ett regntungt Danmark för att fira Thomas mamma som fyllt 75 år, Tillykke!
När vi passerat Öresundsbron säger vår kloka Mathilda, ”mamma, du har passen med va?” NEJ, NEJ, NEJ, det har jag inte… Så jag ringer polisen, som också småskrattar, eftersom båda jag och Thomas har id med så skall de kunna slå upp i deras databas att barnen är våra och att vi kan få med dem hem, låt oss se, vi är inte hemma än.
Jag spekulerar tillsammans med Troels om vad Thomas nu skall göra på kvällarna när AnnaLisa inte ligger i Skanörshamn, Troels utbryter, ”pappa skall vara med mig!!”
Vårt drömprojekt är på gång
AnnaLisa lämnar kajplats 25 i Skanör
På väg mot St:Lucia, ön där vi träffades för 16 år sedan
I går var det strålande väder och familjen var uppdelad, en del var på judotävling och den andra delen var på hamnen för att, helt otippat, packa upp fler saker samt försöka få bort den svarta hinnan av smuts som lagt sig överallt.
Judotävlingen var ett nöje att få titta på, så många barn som brinner för sin sport! Åker gärna med Troels på fler läger/tävlingar.
I Anna-Lisa lastades all mat ombord som Thomas varit iväg och köpt. Vi tycker det är så skönt att slippa gå och handla så ofta. Vi gör likadant här hemma i huset, se till att ha mycket basvaror hemma, handla inte så ofta.
De första skolböckerna har vi också fått inför nästa läsår. Troels är mäkta stolt över sin nya mattebok! Tänk mamma: ”Jag har fått den först av alla”
Det är superskönt att vi haft ett så trevligt skolmöte med Tångvallaskolan och både ledning och lärare är så tillmötesgående.
Så tillbaka till gårdagens eftermiddag, Mathilda ringer från hamnen och sprudlar av glädje! ”Mamma, här är så fint, solen lyser och det är helt vindstilla, jag bara känner för att vi skall ge oss av nu! Visst kommer jag att sakna mina kompisar, men fatta hur många ställen vi kommer att komma till!”
Äntligen, äntligen, nu är vi fyra stycken som bara vill iväg, som redan är på väg 🙂
Nästa gång det finns en prognos som heter 1 dygn med vindstilla väder lämnar vi Skanörshamn för att gå för motor till Travemunde. Om detta blir innan den 1 maj, som vi planerat att vi skall lämna Skanör, (det skall inte bli efter den 1 maj!)blir det tåg eller färjetur hem för att arbeta lite till.
Med masten på liggandes på däck så skall det vara vindstilla väder när vi korsar Östersjön.
Shit, det är på riktigt, vi är på väg! Nu står det en ställning på däck som masten skall ligga på. Masten skall plockas fram under helgen, först skall masten ses över och sen med lite hjälp skall den upp på ställningen och där säkras.
De saker som vi nu har check på är:
Försäkring för båten, AnnaLisa
Försäkring för oss i familjen Veber
Säkerhetsutrustning ombord
Samarbete med skolan
Uthyrning av huset, nästan…
Nu är det inköp av den slags mat som kan förvaras länge, tex pasta, mjöl, konserver mm. Vi har även fått möjlighet att redan hemifrån få med oss schampo, balsam, tandkräm, tanken är att det skall finnas så mycket att vi klarar oss ett år! Det tackar vi Engelbrektsboden för, tänk att inte behöva fundera på de inköpen under ett helt år.
Idag har solen strålat och jag har gått runt i trädgården, tittat på alla blommor som börjar växa upp, det är ju detta jag kommer sakna. Men just då, idag, kom jag fram till att jag är helt avklarad med att det tar två år innan jag kommer följa just dessa blommor igen. Jag, vi, är redo att kasta loss.
Så var det gjort, AnnaLisa är sjösatt. Ett rätt stort och vesäntligt steg mot att bli färdiga för avsegling mot Medelhavet, 1 maj. I lördags bar vi ut alla (ja många) av AnnaLisas tillhörigheter, igår fick vi hjälp av vår vän Johan med att ta av tältet och stativet från AnnaLisa. Ankarkättingen blev bytad så nu finns det 50 m kätting som är märkt var tionde meter, på det sättet kan vi hålla reda på hur många meter vi har ute, när vi ankrar.
Idag, kl 8.00 kom Jörgen Larsson med sin stora lastbil. Vi känner Jörgen sedan innan och det är han som lyfter både i och upp till oss. Han lyfter många båtar och han har full koll på AnnaLisa, 5 ton, som hänger helt onaturligt uppe i luften 😉
Förra veckan drömde jag helt tokigt att något i lyftet gick fel, en dator låste sig och AnnaLisa svävade iväg bort över himlen…Jörgen skulle bara få koll på datorn och sen fånga in kran och AnnaLisa igen… Det var bara en dröm och vi skrattade gott åt det idag.
Bilderna är inte från idag, men det såg precis likadant ut idag
